Varför slutar man kämpa?

Hela högstadietiden går man runt och är förälskad. En förälskelse som man aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att ge upp bara för att personen i fråga har flick/pojkvän, är kär i någon annan eller faktiskt helt enkelt inte vill ha en.
Men fortsätter vara kär, skriva personens namn överallt och framförallt man kämpar.

Men...så fort man fyller tjugo så slår det om.
Man fattar tycke för någon, trallar runt och är sådär härligt sårbar ett par dagar i sin höjd.
Sen får man veta, antingen så tycker personen som en själv och man kör på. Eller så är det fel omständigheter, personen i fråga har precis börjar dejta någon annan eller känner inte för det.
Då ger man upp. Där på studs försvinner allt man tycket och personen som inte tycker som man vill blir en idiot.

Varför ger man upp?
Varför skulle man kämpa för något mer när man är 14 än när man är 22?
Det är väl nu vi träffar dom vi ska leva våra liv med, nu vi ska kämpa, nu vi ska vänta!

Så jävla dumt

20,33 bägge kidsen sover.

Jag mår pissilla och är sjukt trött.
Ska försöka slagga i soffan...värdelöst

Va trött jag är på att aldrig få en kväll för mig själv.
Gud va jag önskar att jag hade vart två så att jag hade kunnat ligga brevid bägge barnen och mysa med dom innan dom ska sova.

Skit fan!

Låten som gjorde dagen bättre :-)

att göra samma misstag om och om igen måste ju visa på en otrolig dumhet

När man vet att det inte går, varför inledar man då något?

Att försöka hinna med tio fyllor när man bara har en kväll på sig är ganska dumt!

Fem timmar i telefon!
Helt sjukt kul.

Christian to the left jag i mitten och min telefonpartner till höger.

Imorgon baby då jävlar!

Sanna det sjuka är egentligen inte hur snygga vi är eller om vi har jackor på oss...det underligaste är att jag har en lila fleexetröja på mig!

Och att mössan saknas