Jag älskar, jag älskar inte, jag älskar

Ibland vill jag inget annat än att ha dig nära, kura in mig i din värme. Få somna till dina andetag, vara trygg i dina armar.

Få viska i ditt öra innan jag somnar att jag behöver dig, vill aldrig vara utan dig...älskar dig.

Kunna sträcka ut min hand i mörkret och känna att du är där, få vakna med din kropp tätt intill min. Jag vill planera våran framtid, få drömma om att alltid vara med dig. Att du aldrig ska försvinna, jag vill inte att du ska åka ifrån mig, någonsin.

Snälla håll alltid min hand.

Älska mig, vårda mig, smek min kind...för evigt.

Ibland vill jag inte se dig, allt du gör irriterar mig. Allt du säger är ett personligt påhopp.

Att låta dig ta i mig utan att hela min kropp gör uppror går inte. Ångesten kryper i mitt bröst bara du närmar dig. Jag hatar dig!

Jag vill inte att du ska finnas nära mig över huvudtaget. Jag kan inte tänka mig ett liv med dig, det finns inget värre än du och dina ideer.

Hela min kropp gör ont. Från fötterna upp i huvudet. Bröstet knyter sig och luften blir knappt till andetag. Händerna vill inte skriva, jag river mitt hår och bara skriker.

Få det att sluta, vart kommer det ifrån, när började det?

Låt mig vara. Jag vill inte...jag vill inte...

Jag hatar er!

Att fylla år och att ge sig fan på något...

27 år

850206

Jajjemensan.

Skulle vilja påstå att det tog dom ungefär 13 år att inse att allting inte riktigt va ok. Att mina tankar kanske inte riktigt snurrar åt samma håll som alla andras. Eller snurrar dom alls?

Ibland förstår jag ingenting alls av vad jag tänker, känner eller upplever.

Har det slagit mig innan att det faktiskt kan finnas en anledning...nej inte alls.

Jag har ju gått hos kuratorer, psykologer och övrigt "utbildat" folk sen mamma åkte till Stockholm när jag va 14 år gammal men har någon någonsin reagerat eller försökt göra någonting bättre?

Jag har en bordeline problematik...jag är alltså inte bordeline all the way, men fem av nio.

http://web4health.info/sv/answers/border-diagn-dsm.htm

Tänker inte ens gå in på vilka som stämmer in på mig men ni som känner mig lär känna igen mig i vissa av dom ovanstående.

Jag kommer få gå i terapi, vilket känns skitbra. Jag kommer få lära mig och hantera mina "symptom" och tillslut bli av med problematiken och bli som alla andra :P

Det som skrämmer mig är att jag aldrig hade en aning om att det kunde finnas en anledning, livrädd för att bli stämplad som galen.

Men iaf, jag fyller 27 med kroppen och sinnet fullt av hopp. Önskan om ett lugn och förhoppningarna om att allt kommer bli bra. Det går att ordna, det är inte bestående.

Jag och mina barn är ett. Vi har varandra och tillsammans klarar vi allt.

Och min födelsedagspresent till mig själv är att sluta med dom där jävla red bullen och en tatuering!

Mammiga Molly

Molly har sedan vi flyttade in till Texas utvecklat en mammighet som inte är av denna värld.

När hon slutade vara hos F. och bara var hemma hos mig blev hon ännu värre. Hon vet precis vad hon ska göra för att få mig ner på knä och ta henne i min famn och lova henne sömn i mina armar, godis i soffan och massa mammamys.

Självklart blir hon mycket medveten om sin..."ensamhet" när Wilma åker till sin far och Albin åker åt andra hållet till sin.

Då är det ju jag och hon kvar.

Jag har ett kort på facebook, ett kort som hon frågat om ett par gånger. Där det sitter en man i våran soffa med henne i famnen. Ett kort som jag länge förbannat mig för att jag sparat. Men i söndags såg hon det igen, i sitt bebisalbum.

Och jag kände att timmen var slagen för min plutt att få veta sanningen. Så hur berättar man för sin fyraåring att hon har en pappa hon inte känner och som hon faktiskt inte kan träffa. En storebror som hon en gång känt men nu inte ens minns.

En faster som älskar oss, en faster som hon är döpt efter och under ganska lång tid var hennes mammas allra bästa vän i hela världen.

En liten kusin som hon aldrig träffat.

Jo man berättar rakt upp och ner, utan att linda in det, utan att hitta på utan man säger sanningen!

Min Molly, är en fantastiskt liten varelse.

Hon log, hoppade i sängen och blev helt lyrisk över avslöjandet och berättar nu stolt för alla sin vill höra på om sin storebror och sin nya kusin.

Hon var inte speciellt brydd över det att hon inte kunde träffa sin pappa utan mer nyfiken på bebisen och sin storebrorsa....

Så det är dags för mig, att fanemej ta tag i saker och ting, sluta vara en asocial mupp och orka.

Molly behöver sin familj!

Förlorade...

Livet ändrar sig ibland väldigt fort.
Ibland så fort att man inte hinner reagera, man upptäcker att mardrömmarna kommer tillbaka och då först vaknar man till och stannar upp för att reflektera över vad som hänt dom senaste månaderna.

Vi har bott, i lådor. Fel...vi bor i lådor.
Ett relation tog slut. Ett barn fick separerade föräldrar.
Djuren är borta. Och vi står utan att ha ett hem som är vårat.
Vi bor tillfälligt hos min syster men nu flyttar jag mig och barnen inom en snar framtid till en lägenhet där jag kan stänga dörren om mig, men vi är fortfarande inneboende. Och min älskade syster får sin tid att rå om sin själv och sin pojkvän.
Varannan vecka är jag utan dom där tre som gör att jag orkar ställa mig upp på morgonen ett par nätter.
Att vakna upp och inse att allt inte är så bra som man trodde är nog det värsta. Att man inte hanterar situationen som bostadslös så bra som man trodde, att jag inte riktigt vet vad jag ska göra för att reda på situationen är nog ändå lite värre. Detta fungerar inte riktigt för mig, att inte kunna lösa situationen.

Mina katter, som så många gånger hållt mig uppe finns inte kvar. Albin har bytt skola för att byta igen.

Jag har varit så underlig och jag har betett mig så konstigt dom senaste åren. Framförallt emot mig själv och mina barn men även emot mina djur.
Jag valde bort allt som va viktigt för något som i slutändan inte var bra för någon inblandad.

Älta är för tillfället min favoritsyssla....so live with it!

Det va för längesen nu...

Livet springer ifrån mig, jag hinner inte riktigt med längre.
Hör det till vuxenlivet eller min personlighet att ta på mig så mycket att öronen inte syns längre?
Jag äger en butik..tillsammans med min goda vän Emelie, MiniMe
Jag bor på en gård med min Fredrik, jag har skaffat mig en häst som heter Birk och har ju även Mollys shettis som heter Fidde.
Hönsgården full med kalkoner och hönor.
Tre marsvin som vi lånat hem från Eragons Lite olika kaniner, min älskade Aziz dog och jag köpte mig för första gången en kanin som jag ville ha en kanin som jag längtade efter, min underbara belgiska jätte Fiddeli. Hon är inte helt tam än men det går framåt, hon är ju bara elva veckor :)
Jag köpte mig även ett yrväder....Hällebäcks Assa, en galen jämthund på fem månader. Grymt söt och helt ouppfostrad :p




Och viktigast av allt..mina underbara kids

Att gå i snö med foglossning

Värdelöst....

Bortskämda barn.

Mina barn är bortskämda.
Tydligen.
Jag hade ingen aning om att dom var det.
Jag hade ingen aning om att jag ens har haft utrymmet att kunna skämma bort dom speciellt mycket.
Jag hade ingen aning om att det fanns folk som tycker att jag uppfostrar dom så fel att dom blir bortskämda.
Jag blir så matt, så orkeslös, känner mig så hjälplös.

Åtta veckor och två dagar

Så långt är det kvar.
Tills skrutt kommer.
Då är det dags, lustgasen here i come.
Men dock kan jag nog inte vara en sån där mysig flickvän på förlossningen som Fredde nog gärna hade velat att jag skulle vara.
Är alla andra sånna?
Har ni klängt på era partners? Suttit lutade emot dom?
Låtit dom hålla lustgasen?

Under mina två tidigare förlossningar har det vart jag och bara jag.
Jag och mina värkar
Jag och min lustgas
Jag och mina tankar
Ingen får titta på mig, jag vill inte prata speciellt mycket utan bara få vara.
Och det känns inte bra, jag vill ju vara den han vill att jag ska vara.