Att vakna på morgonen och inse att snart är man tvåbarns mamma, vet ni hur det känns?
Otroligt omtumlande, skrämmande, förväntansfullt.
Kommer jag kunna ge bägge mina barn den villkorslösa kärlek som jag nu ger Albin, kommer jag någonsin kunna älska någon som jag älskar honom?
Älskar man dom på olika sätt?
Tar dom upp olika delar av mitt hjärta?
Klart det måste vara möjligt att älska två så som man älskar en, annars skulle inte så många skaffa fler än ett barn.
Jag har inte skaffat alls som behövs för at bli tvåbarnsmamma än ju.
Jag har inte köpt några blöjor, inte hämtat min vagn. Jag har inga alvedonsuppar hemma ifall bebisen blir sjuk.
Men sängen står där den står, vagnen är nästan betald och bärsjalen är nerlagd i bb-väskan.
Förlossningen, dit Maria och Lina ska med. Det naturligaste valet i världen för mig att ta med dom. Men tydligen förstör jag deras liv, ger dom med för livet. Gör så att dom aldrig kommer föda barn.
Jag är så trött på att höra det där. Jag bad mina systrar åka med för at jag ville ha med dom och dom vill följa med så BACK OF!!
Min Bm bad mig skriva ner hur jag vill ha förlossningen, kan man planera sånt i förväg?
Gjorde jag det sist? Jag minns inte, det är så mycket jag inte minns från tiden precis innan Albin föddes.
Det är så mycket jag inte vill minnas från tiden efter att Albin föddes. Jag minns allt med min underbara son från början tills idag. Men det hände så mycket där som va så dumt, så onödigt.
Val som gjordes som inte hade behövt vara så drastiska.
take care