Att förtränga en känsla är inte speciellt svårt. Ännu lättare blir det om man slipper se eller prata med personen som känslan är riktad emot.

Att bli av med en känsla är omöjligt. Ännu svårare om man inte får bearbeta och prata med personen som känslan är riktad emot.



Jag kan inte funka så att jag bara stänger av, blir av med känslorna *poff poff* Utan jag behöver få bearbeta, jobba och gråta mig igenom det. (Fast vad vet jag, första gången jag har vart sånhär)
Men när då personen som känslan är riktad emot inte kan vara till någon hjälp på den fronten alls utan bara ignonerar och inte bryr sig ett smack så blir det lite klurigt.


Annan historia:


Jag lämnade foto på A på dagiset igår. Ifall han kommer så måste dagispersonalen veta att SM måste tas in och polis kontaktas.
Jag fick även nycklar till dörrarna i min lägenhet av bostadsbolaget så att jag kan låsa in mig och barnen även om han lyckas ta sig in i lägenheten.
Igår var jag ute och snurrade i stort sett hela dagen. Kom hem vid tre och då kom Jimmy förbi, sen Maria. Jimmy gick vid sju och Sebbe kom förbi vid nio. Satt och spanade semin på euroschlager och tjötade en massa. Jag kan ju inte vara själv. Jag vågar inte. Även om jag vet att han är i Örebro och han antagligen inte kommer hem förän på fredag så är jag rädd. Så förbannad jävla rädd.

Så Alexander Rehler, nu har du lyckats.
Försvinn ur mitt liv nu!