Jag förstår dom...så fullt ut.
Man måste få sörja.
Man måste få lägga in bilder på sina barn på internet om man väljer att göra det.
Man måste få berätta, skriva om det, gråta skrika.
Men jag hittar dit ibland till deras gömda vrår och hemliga forum. Dit där jag egentligen inte har nåt att göra.
Fast har jag det egentligen.
Jag har ju mina två alldeles underbara knoddar. Men ibland när man är trött och har spanat runt för mycket på nätet så blir det så verkligt att två knodds skulle vart tre.
Jag skulle ju haft en till. Ett barn som jag aldrig fick lära känna, ett barn som jag inte fick känna sparkarna av, lyfta i min famn och snusa i nacken.
Ett barn som jag aldrig fick namnge men ändå älskar så att hjärtat värker.
Jag vet så väl om att det inte är mitt fel att h*n inte fick komma till världen.
Men dom kvällarna man hamnar på änglaforum, hittar en blogg där barn dött.
Så blir jag så påmind om det barn som fattas mig.
Min knodd som tack vare barnmorskorna på ungdomsmottagningen här i stan aldrig fick se dagens ljus som en levande bebis.
Knodden som växte i lugn och ro i livmodern, tillsammans med sin baneman.
En hormonspiral som sattes in när du bara var ett par celler. En hormonspiral som sattes in utan att ett graviditetstest gjordes.
En hormonspiral som hade gett dig missbildningar om du ens överlevt de nio månaderna i magen.
4 år och 6 månader har gått sen det hände men känslan sitter i bröstet som om det var igår.
Ett tryck som gör att jag får svårt att andas.
En klump i halsen som gör att jag knappt kan svälja.
Gud vad jag älskar dig lilla barn.
