Jag vet inte om jag finner så många ord egentligen....
Den va hemsk.
Fruktansvärd.
Sorglig.
Jag grät..nej fel ord.
Jag skrek mig igenom hela filmen.
Situationen gav mig sån otrolig jävla ångest.
Tänk om....
Tänk när...
Tänk ifall att...
Jag älskar den.
Jag älskar Gerry, det han gör.
Jag hatar ps. I love you.
Lika mycket som jag hatar Stekta gröna tomater, Benjamin buttons otroliga historia.
Lika mycket som jag hatar andra delen i Twilight serien, nästan alla böcker av sagan om isfolket.
Lika mycket som jag hatar att tänka på alla som har försvunnit ifrån mig.
Lika mycket som jag hatar tanken på att fler kommer de bli...
Men jag älskar det...jag älskar att det får mig att tänka.
Att det får mig att gråta.
Jag älskar den befriande känslan som faktiskt kommer efter.
Och jag älskar att för första gången någonsin i mitt liv, så sitter det någon brevid mig i soffan och håller min hand när jag gråter.
Klappar min kind och säger att jag är vacker.
Den någon som älskar mig lika mycket som Gerry älskar Holly.
