Där alla känslor och alla tankar är tillåtna att fara åt alla håll.
Känslan att vilja karva ur det onda blir så stark att det är det enda som kroppen fylls upp utav.
"Du måste träna på att vara ensam"
"Det kommer bli riktigt jobbigt men det är bara i ditt huvud"
När det enda jag ser är ensamhet, och att ensamheten aldrig kommer försvinna.
När kroppen sitter ihopkurad och bara skriker efter sällskap...vilket sällskap som helst men det inte kommer.
För ensamhet är något jag ska träna på att uppskatta...
Varför ska man vara ensam, vem uppskattar att vara ensam.
Hur övertygar man kroppen, sinnet om att det inte är ett bestående tillstånd...
