Att då upptäcka att hennes ben är vridna åt fel håll.
Att hennes armar ligger helt fel.
Att sätta sig upp, säga hennes namn men inte få nåt svar.
Att bli hysterisk och börja skrika hennes namn samtidigt som man ska förklara för sin son att man inte vet om Molly är död eller inte.
Att skaka henne och hennes kropp är helt livlös.
Att hinna tänka tanken att nu är det över.
Att lyfta upp hennes lilla lilla kropp och se att hon inte reagerar.
Att skrika hennes namn i ren panik men hon öppnar inte ens ögonen.
Att hålla sin lilla älskade flicka tätt intill men hon rör sig inte.
Att känna halsen stocka sig i panik.
Var det absolut värsta jag vart med om.
Att sen gnugga hennes rygg och se hennes ögon öppnas.
Var det bästa!
