Jajjamän, ni har den äran att insupa ett stycke gäst-blogg författat av Tarzan aka Makkan aka Mr. Awesome.
Gratis är det också, även om många nu hade betalat för det så tycker jag att det vore lite snålt och alla borde få chansen att ta del av mig om bara för en kort stund över internet.
Under en av mina ack så givande konversationer med Anneli så tyckte hon att jag skulle skriva ett inlägg om hurvida en Therése tror att jag är bisexuell eller inte.
Jodå, mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur.
Hur som helst så kanske det kräver en vidare utveckling om varför Therése ens skulle ägna en endaste liten tanke åt min sexuella läggning, ty det var minst två år sedan vi ens språkade senast.
Fenomenet som uppbringade denna saftiga, svulstiga och smakrika fråga var såklart en förbannad skitfunktion på den i övrigt ganska behagliga sidan Facebook.
Man loggar in, ser att man har fått en ny notis! "Yay! Livet är underbart" tänker man som vanligt när dessa vita siffror med röd bakgrund uppenbarar sig där nere till höger. Man trycker fram notisen och läser det som står, kliar sig i huvudet, suckar och hela världen blir tom, ty det står:
Theresé
"Men.. va?" var det första som slog mig, det andra och tredje var nog, skulle jag
- Verkligen tro på att hon har svarat på frågan och att det där inte alls är något dumt jäkla reklamjippo för att få mig att lägga till den där löjliga jäkla applikationen på min sida så att tillverkaren tjänar pissetassar (Pesetas ala ulf brunnberg)?
- Ens vara intresserad av att veta vad hon tror? Hon som nu för tiden bor minst 40 mil bort och som jag inte träffat sen jag var 13? Ja hon måste ju ha fruktansvärt starka åsikter om det!
Ja jag säger då det, först tänkte jag anklaga Facebook och de som säljer in sina applikationer på sidan och jäklar vilka svordommar jag hade bunkrat upp med. Sen kom jag på att anledningen till att man får sån här skit är för att folk är så korkade att de går på skiten, så nu kan jag inte riktigt med rätta häva ur mig alla de där svordommarna som jag hade tänkt kräka fram, förlåt Anneli, men det här blev helt plötsligt rätt meningslöst inlägg helt utan hat och ilska.
Jag tänker nu efter denna fluffigt, mjuka, härliga bit ingenting runda av. Ni har haft äran att läsa något ni för alltid kommer att minnas, och har ni ens tagit er ända hit, så höftar jag till med att ni förmodligen är arbetslösa.
Och kom ihåg; När isbjörnarna attackerar, det är då man inte ska vara esikmå utan kanot.
Jag tackar och bugar för tid och utrymme,
Yours truly,
Makkan
