varför tillåter jag mig att vara ledsen över något jag inte kan påverka?

Varför släpper jag efter när jag inte kan hantera konsekvenserna?

Varför vet jag inte hur man gör?

Mitt dumma helvete!

FAN VAD JAG SAKNAR ALBIN!

Varför slutar man kämpa?

Hela högstadietiden går man runt och är förälskad. En förälskelse som man aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att ge upp bara för att personen i fråga har flick/pojkvän, är kär i någon annan eller faktiskt helt enkelt inte vill ha en.
Men fortsätter vara kär, skriva personens namn överallt och framförallt man kämpar.

Men...så fort man fyller tjugo så slår det om.
Man fattar tycke för någon, trallar runt och är sådär härligt sårbar ett par dagar i sin höjd.
Sen får man veta, antingen så tycker personen som en själv och man kör på. Eller så är det fel omständigheter, personen i fråga har precis börjar dejta någon annan eller känner inte för det.
Då ger man upp. Där på studs försvinner allt man tycket och personen som inte tycker som man vill blir en idiot.

Varför ger man upp?
Varför skulle man kämpa för något mer när man är 14 än när man är 22?
Det är väl nu vi träffar dom vi ska leva våra liv med, nu vi ska kämpa, nu vi ska vänta!

Så jävla dumt