27 år
850206
Jajjemensan.
Skulle vilja påstå att det tog dom ungefär 13 år att inse att allting inte riktigt va ok. Att mina tankar kanske inte riktigt snurrar åt samma håll som alla andras. Eller snurrar dom alls?
Ibland förstår jag ingenting alls av vad jag tänker, känner eller upplever.
Har det slagit mig innan att det faktiskt kan finnas en anledning...nej inte alls.
Jag har ju gått hos kuratorer, psykologer och övrigt "utbildat" folk sen mamma åkte till Stockholm när jag va 14 år gammal men har någon någonsin reagerat eller försökt göra någonting bättre?
Jag har en bordeline problematik...jag är alltså inte bordeline all the way, men fem av nio.
Tänker inte ens gå in på vilka som stämmer in på mig men ni som känner mig lär känna igen mig i vissa av dom ovanstående.
Jag kommer få gå i terapi, vilket känns skitbra. Jag kommer få lära mig och hantera mina "symptom" och tillslut bli av med problematiken och bli som alla andra :P
Det som skrämmer mig är att jag aldrig hade en aning om att det kunde finnas en anledning, livrädd för att bli stämplad som galen.
Men iaf, jag fyller 27 med kroppen och sinnet fullt av hopp. Önskan om ett lugn och förhoppningarna om att allt kommer bli bra. Det går att ordna, det är inte bestående.
Jag och mina barn är ett. Vi har varandra och tillsammans klarar vi allt.
Och min födelsedagspresent till mig själv är att sluta med dom där jävla red bullen och en tatuering!
