När hon slutade vara hos F. och bara var hemma hos mig blev hon ännu värre. Hon vet precis vad hon ska göra för att få mig ner på knä och ta henne i min famn och lova henne sömn i mina armar, godis i soffan och massa mammamys.
Självklart blir hon mycket medveten om sin..."ensamhet" när Wilma åker till sin far och Albin åker åt andra hållet till sin. 
Då är det ju jag och hon kvar.
Jag har ett kort på facebook, ett kort som hon frågat om ett par gånger. Där det sitter en man i våran soffa med henne i famnen. Ett kort som jag länge förbannat mig för att jag sparat. Men i söndags såg hon det igen, i sitt bebisalbum.
Och jag kände att timmen var slagen för min plutt att få veta sanningen. Så hur berättar man för sin fyraåring att hon har en pappa hon inte känner och som hon faktiskt inte kan träffa. En storebror som hon en gång känt men nu inte ens minns.
En faster som älskar oss, en faster som hon är döpt efter och under ganska lång tid var hennes mammas allra bästa vän i hela världen.
En liten kusin som hon aldrig träffat.
Jo man berättar rakt upp och ner, utan att linda in det, utan att hitta på utan man säger sanningen!
Min Molly, är en fantastiskt liten varelse.
Hon log, hoppade i sängen och blev helt lyrisk över avslöjandet och berättar nu stolt för alla sin vill höra på om sin storebror och sin nya kusin.
Hon var inte speciellt brydd över det att hon inte kunde träffa sin pappa utan mer nyfiken på bebisen och sin storebrorsa....
Så det är dags för mig, att fanemej ta tag i saker och ting, sluta vara en asocial mupp och orka.
Molly behöver sin familj!
