Tvåsamhet.

Va svårt det är...
svårt när man inte vet hur man gör.

Svårt när man i stort sett har vart singel i fem år.
Ett seriöst förhållande som är nåt att snacka om och det va i somras med Magnus.

Jag har svårt för det där att bara för att hans sätt inte är som mitt sätt så är det inte fel sätt. Detta betyder ju inte att jag tycker mindre om Tobias absolut inte, men det gör mig fundersam på mig själv och varför jag är sån.

Sen är det ju barnuppfostran, det är en sån sjukt stor grej...

Jag har kämpat med Albin i fem år, i stort sett allt jag gör har en tanke bakom för att han ska få chansen att bli en sån snäll och väl fungerande människa i det sociala livet som möjligt. Jag gör fel självklart men jag gör så gott jag kan och så som jag uppfostrar mitt barn tycker jag sjävklart är ett av de bästa sätten man kan göra på.
Någon som gör det snäppet bättre än mig är Emma, jag beundrar att hon alltid orkar så mycket som hon gör.

Jag kämpar fortfarande med Albin varje dag, hans matvanor, hans tvätta håret vanor, sovvanor, att han ska klä på dig själv, äta själv, borsta tänderna så gott han kan själv, jag vill att han ska vara en självständig liten kille.

Hur gör man när man har två helt olika viljor i ett förhållande??

Jag säger inte att det är nåt negativt men man måste väl kunna mötas på mitten. Men men inget som egentligen behövs tänkas på än...men jag är ju tjej och måste analyser sönder allt.