Första dagen på väldigt länge som jag har vart lycklig.
Som jag har lyst...vart det jaget som jag trodde var borta för alltid.
Sommarens Anneli.
Schizofrenin gick över till den goda sidan.
Första dagen som inte har vart någon jobbig känsla i magen överhuvudtaget.
Jag har skrattat på riktigt, umgåtts utan krav och bara flutit med utan några mörka moln över huvudet.


Sommarens Anneli finns bara sålänge solen är uppe...sen börjar hon krypa undan och mörkrets våp kommer sakta tillbaka. Tankarna som inte ger sig tillkänna på dagen kommer hoppande upp i huvudet.
Kommer han idag..inatt? Vart vågar jag sova..vågar jag sova?
Varför påverkar det mitt liv så grovt?


Varför kan jag inte bara skaka av mig det och tänka på nåt annat...det tar ju aldrig slut.


Fyra dagar tills hjärnan ska vändas ut och in, tills det ska sås frön som ska växa, klippas ner och redas ut.

Fem dagar tills saker í skolan ska vara gjorda som jag inte har börjat med.

En vecka tills jag kan stänga in mig i rummet igen och inte tänka...flyta med och bara finnas i 45 minuter.



Sju timmar tills min lycka vaknar igen. Mina underbara två som är mitt allt.