Är hemma igen

Albin hittade dom inget fel på och nu är han fit for fight igen.

Han fick magsjuka i onsdags morgon som höll på tills natten mellan ons-tors och då fick han hög feber istället.
Torsdag eftermiddag upptäckte jag en flammande röd "krage" runt halsen på honom och ringde sjukvårdsrådgivningen som sa till oss att åka raka vägen ill akuten i borås.
Mamma kom och tog Molly och vi plockade upp Emma på vägen till Borås.
Albin satt med solglasögon på hela vägen eftersom solen störde hans ögon.
Vi fick stanna en gång för att han trodde han behövde spy men kom annars fram utan missöden. När vi väl kom fram så va självklart isoleringsrummet upptaget och vi fick sätta oss i bilen och vänta. Albin frös nåt otroligt men va fortfarande med som vanligt.
När vi kom in till rummet så steg Albins feber och han började försvinna bort,hallucinerade och var inte med alls.
"kragen" blev till ilskna utslag och blicken började flacka på honom.
Läkaren kom in och började prata med Albin och insåg väl att det inte var nåt snack om saken utan skickade oss till barnmottagningen med en gång.
Väl där började vi skeda i vätskeersättning och embla plåster sattes med en gång i hans armveck.
Vi frågade med en gång efter en filt till Albin eftersom han frös så men det såg vi aldrig röken av.
Vi kom ganska snabbt till ett eget rum och läkarn dundrade in och började fråga och känna. Albin klagade på att han fick ont när hon tog i honom men han var för borta för att kunna förklara vart det gjorde ont, han fick inte upp armarna för att peka.
Efter att läkarn hade vart inne gick det fort, han fick en nål i armen och prover togs både där och i fingret. Dom gav honom bethapred och antibiotika intravenöst. När dom stack honom i armen gick det fortfarande att kommunicera med honom men sen gick det bara utför.
Dom ville ta ett ryggmärgsprov och började trycka ihop hans lilla kropp och måla hans rygg orange för att kunna sticka in nålen mellan hans kotor.
Vid det här laget förstod han inte vad dom försökte göra och han kunde inte förstå att våra spegelbilder i fönstret va vi utan trodde det va människor som stod utanför och tittade in.
Albin fick total panik av att vi försökte hålla ner honom och det blev ännu värre när han kände sticket i ryggen så dom gav upp försök nummer ett.
"Mamma det är monster"
Då kom dom på att dom kunde ge honom lugnande och han dåsade till helt. När dom skulle försöka andra gången klarade jag inte av att vara kvar..jag gick ut i korridoren och Emma höll hans hand. Men även denna gången fick han panik...och dom kom inte ens så långt som till att sticka honom.
Dom gav upp tanken på ryggmärgsprov och vi blev skickade upp till avdelningen.
Väl där uppe fick jag lägga honom i sin säng och ett dropp blev satt efter att jag hade fått byta till nattskjorta på honom.
Första natten låg jag bara och tittade på honom, höll honom i handen så jag kände hans puls. Dom kom in flera gånger för att försöka få liv i honom.
Första gången dom lyckades hade dom en påse med is och han vaknade till såppas att han sa "låt bli".
Vid tre på natten satte han sig upp och bytte ställning i sängen och han pratade lite. Klockan fyra satte han sig upp och frågade vart vi va.
När morgonen väl kom var han någorlunda sig själv igen men väldigt snurrig och medtagen.
Han fick inte äta innan doktorn hade vart hos honom ifall dom skulle söva honom och ta ryggmärgsprovet.
Klockan tio började Albins mage bråka. 10 toalettbesök i timman i 2½ timma.
Klockan tolv kom doktorn...hon beslutade att som det va nu behövdes inget ryggmärgsprov och han fick äta.
Då kom lunchen och Albin åt inte, han drack inte och orkade ingenting.
Molly och mormor hälsade på men Albin gick bara upp ur sängen när han skulle på toaletten.
Urinprov togs men visade ingenting.
Kvällen kom och Albin hade ätit en pannkaka och två skedar gröt på hela dagen. Vätskelista kom in och vi fick börja skriva upp allt han drack.
Han vaknade vid tio och hade jätteont i magen och fick tillslut gå på toaletten igen.
Avföringsprov lämnades.
Klockan elva tog dom hans dropp och sen sov han tills i morse klockan sju då det va toalettbesöksdags igen.
Men denna gången när han vaknade va han Albin igen.
Precis samma Albin som han va innan han blev sjuk. Inte ett tecken på att han har vart sjuk.
Läkarn kom och pratade lite och avslöjade att läkarna och sköterskorna som hade tagit emot oss i Torsdags hade vart livrädda.
Tydligen så var han sämre än vad jag och Emma insåg.
Men nu är vi hemma iaf och han skriker och gapar som vanligt.