Hur kan två sorter som i slutändan ska leva med varandra vara så olika.
Hur kan det komma ord som kan sätta sig så djupt.
Ge minnen som får en att vakna mitt i natten och bara le...
För att ett tag senare orsaka tårar?

Hur kan män tro att det räcker med "fel tillfälle" när dom sagt så mycket (men ändå så lite) innan?
Förstår ni inte att vi analyserar? Funderar, klurar tills vi ligger och skakar?
Att det hade räckt med ett "Nä jag vill inte ha dig", "Jag har en annan", "Du är ful!" så hade vi kunnat resa oss upp, spotta på ditt minne och gått vidare!

Ett "Du är underbar.. jag hade satsat allt på dig under andra omständigheter" gör så jävla ont ger inget utrymme för att vara arg.
Inga svar, fullt med möjligheter för spekulationer...


Lär er att prata klarspråk för helvete!
Vi älskar ju er...