Sen Albin var två år gammal har vi haft fadderbarn. Först genom Plan och nu har vi genom Sos-barnbyar.
Nu har vi en litet hjärta som bor i Mali.
Ganga Kunwar fyra år gammal. Hennes föräldrar är döda men hon bor ihop med sin tvillingsyster i en barnby hos deras barnbymamma.
Jag får runt 100 spam mail i veckan. Mail som jag bara skickar raka vägen till papperskorgen men idag öppnade jag ett jag fick och jag blev så berörd av det. (Precis som dom vill att man ska bli)
Som ämne hade dom skrivit: Vi beöver fler som du!
Och jag känner mig fan stolt, stolt att jag är en av dom som väljer att lära min barn att kan man så ska man hjälpa. Väljer att ge dom möjligheten att få se att det lilla kan göra så mycket.
En av dom som skänker futtiga 250:- i månaden till Gangas barnby så att dom kan få gå i skolan, utvecklas och växa upp till vuxna, ansvarstagande människor.
Samtidigt blir jag rädd...förbannad jävla rädd för er som sitter och pratar om era tusenlappar ni har över i månaden men är så jävla snikna att ni inte kan ge 100-200 kronor av dom för att hjälpa någon annan.
Ni lägger växeln i nån bytta på maxi och tycker att ni har gjort ert!
Jag kan faktiskt inte förstå er alls, inte förklara erat skitlöljiga beteende.
Hur många av er som läser har ett fadderbarn?
Skänker pengar till cancerfonden, hjärt-kärl forskning, bris?
Vilka av er köper majblommor?
Självklart är första tanken som poppar upp i huvudet på er nu "jag gör väl vad jag vill med mina pengar".
Absolut gör du det, men tänk efter lite.
Är det värt att vara så jävla egoistisk?
250 kronor och man räddar liv.
SKÄRPNING!
2 kommentarer:
Ett specifikt fadderbarn har jag inte men det är mest för att jag är orolig för vad som händer om jag en gång inte får råd.
Men några hundralappar i månaden går till bättre behövande.
/NJ
Eftersom pengarna går till barnbyn och inte direkt till fadderbarnet så händer det inte så mycket.
Men om jag kan som har 8500:- i inkomst i månaden så känns det underligt att du inte skulle kunna
kram
Skicka en kommentar