Hela högstadietiden går man runt och är förälskad. En förälskelse som man aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att ge upp bara för att personen i fråga har flick/pojkvän, är kär i någon annan eller faktiskt helt enkelt inte vill ha en.
Men fortsätter vara kär, skriva personens namn överallt och framförallt man kämpar.
Men...så fort man fyller tjugo så slår det om.
Man fattar tycke för någon, trallar runt och är sådär härligt sårbar ett par dagar i sin höjd.
Sen får man veta, antingen så tycker personen som en själv och man kör på. Eller så är det fel omständigheter, personen i fråga har precis börjar dejta någon annan eller känner inte för det.
Då ger man upp. Där på studs försvinner allt man tycket och personen som inte tycker som man vill blir en idiot.
Varför ger man upp?
Varför skulle man kämpa för något mer när man är 14 än när man är 22?
Det är väl nu vi träffar dom vi ska leva våra liv med, nu vi ska kämpa, nu vi ska vänta!
Så jävla dumt
3 kommentarer:
Konstigt nog känns det som om smärtan av att bli avspisad blir värre ju äldre man blir. Men du har så rätt gumman.. Ge fan inte upp!! :)
Så länge han är värd det, söt..
Pöss å kram på dig
Samma fenomen som varför man, som liten, måste bränna sig tre gånger på ett varmt strykjärn innan man inser att det kanske inte är så bra att använda handen för att känna efter om det är varmt..
Bättre att aldrig älskat än att älskat och förlorat, som man brukar säga ;)
Och när man är 32 är det ännu lättare att ge upp. Väntar med spänning tills jag är 42...
Skicka en kommentar