Lars och Lucifer

Varje morgon så går jag ut och matar alla mina underbara små saker.
Katterna, marsvinen, kaninerna, hönorna, grisarna, småfåglarna och sist men inte minst mina underbara Lars och Lucifer.
Dom kommer oftast så fort dom hör mig öppna dörren, undrar vad i hela världen jag håller på med när dom inte får sin mat först men glider iväg till sin höbal och gnager lite hö medans jag utfodrar resten av skaran.
Sen är det fullt liv när jag kommer ut igen, dom är överlyckliga över sin limpa bröd, sin pellets och sitt kornkross.

Idag va det bara en get som va överklycklig.
Det va bara Lars som kom fram och bräkte när han fick sina mackor med tillbehör.
Hemskt underligt då det alltid är Lucifer som kommer först, trodde att han kanske lessnat på sin sura polare så jag ropade och han bräkte till svar men jag hörde inte vart det kom ifrån.
Jag gick en vända och letade men hittade honom inte.
In på med mer kläder efter Fredde skrämt upp mig med att han kanske gått ner sig ovanför huset där det är så blött jämt.
Snörvlande och med havregrynsburken i handen följde jag deras spår runt, runt, runt men ingen Lucifer.
Gick neråt för att ropa på Lars men då va han också borta.
Hittade honom uppflugen på ett bord inne i garaget rätt högljudd, visst att dom tycker det är roligt att klättra men uppepå bordet har han aldrig varit förut.
Anledningen uppenbarade sig ganska snabbt när det började bräka under bordet.
Lucifer hade fastnat med sina horn i ett kamouflagenät när han rest sig upp. Han va hungrig och inte alls sugen på att höggravida Anneli skulle krypa där inne med honom och försöka få loss honom!
Jag mutade honom med ett äpple och fick trasslat loss honom.
Så nu har även han fått sin frukost och är nöjd ute och bråkar med sin Lars igen.

Men jag får nog erkänna det.
Jag är en gettant!