Att vakna och känna en sån längtan efter en speciell person att orden inte riktigt räcker till borde vara underbart.

För två månader hade jag skickat iväg ett sms och förklarat precis vad jag kände.

Nu vet jag att det inte är äkta, att min hjärna bara spelar mig ett spratt. Den här känslan kommer vara borta innan denna helgen är över, det är jag till 99% säker på.

Men jag får väl tills den försvinner njuta av känslan, det är bara så tråkigt att behöva göra det själv.

Imorgon är dagen då det händer

Dom kommer hem!

Mina underbara små kommer återigen finnas i min närhet och som jag saknat dom.

Imorgon blir det bio med underbara -07 sen ska vi hem och baka tårta.

Nu är det sportlov och på måndag fyller mitt troll år och jag ska spendera hela veckan med att bara njuta av mina underbara barn.

Göteborg och promenera, universeum, bada i simhallen, kolla film, baka.

Resten av er har jag faktiskt ingen tid för, och det gäller er allihop!

When it pops...

Att sitta i en bubbla.

Där alla känslor och alla tankar är tillåtna att fara åt alla håll.

Känslan att vilja karva ur det onda blir så stark att det är det enda som kroppen fylls upp utav.

"Du måste träna på att vara ensam"

"Det kommer bli riktigt jobbigt men det är bara i ditt huvud"

När det enda jag ser är ensamhet, och att ensamheten aldrig kommer försvinna.

När kroppen sitter ihopkurad och bara skriker efter sällskap...vilket sällskap som helst men det inte kommer.

För ensamhet är något jag ska träna på att uppskatta...

Varför ska man vara ensam, vem uppskattar att vara ensam.

Hur övertygar man kroppen, sinnet om att det inte är ett bestående tillstånd...

Jag älskar, jag älskar inte, jag älskar

Ibland vill jag inget annat än att ha dig nära, kura in mig i din värme. Få somna till dina andetag, vara trygg i dina armar.

Få viska i ditt öra innan jag somnar att jag behöver dig, vill aldrig vara utan dig...älskar dig.

Kunna sträcka ut min hand i mörkret och känna att du är där, få vakna med din kropp tätt intill min. Jag vill planera våran framtid, få drömma om att alltid vara med dig. Att du aldrig ska försvinna, jag vill inte att du ska åka ifrån mig, någonsin.

Snälla håll alltid min hand.

Älska mig, vårda mig, smek min kind...för evigt.

Ibland vill jag inte se dig, allt du gör irriterar mig. Allt du säger är ett personligt påhopp.

Att låta dig ta i mig utan att hela min kropp gör uppror går inte. Ångesten kryper i mitt bröst bara du närmar dig. Jag hatar dig!

Jag vill inte att du ska finnas nära mig över huvudtaget. Jag kan inte tänka mig ett liv med dig, det finns inget värre än du och dina ideer.

Hela min kropp gör ont. Från fötterna upp i huvudet. Bröstet knyter sig och luften blir knappt till andetag. Händerna vill inte skriva, jag river mitt hår och bara skriker.

Få det att sluta, vart kommer det ifrån, när började det?

Låt mig vara. Jag vill inte...jag vill inte...

Jag hatar er!

Att fylla år och att ge sig fan på något...

27 år

850206

Jajjemensan.

Skulle vilja påstå att det tog dom ungefär 13 år att inse att allting inte riktigt va ok. Att mina tankar kanske inte riktigt snurrar åt samma håll som alla andras. Eller snurrar dom alls?

Ibland förstår jag ingenting alls av vad jag tänker, känner eller upplever.

Har det slagit mig innan att det faktiskt kan finnas en anledning...nej inte alls.

Jag har ju gått hos kuratorer, psykologer och övrigt "utbildat" folk sen mamma åkte till Stockholm när jag va 14 år gammal men har någon någonsin reagerat eller försökt göra någonting bättre?

Jag har en bordeline problematik...jag är alltså inte bordeline all the way, men fem av nio.

http://web4health.info/sv/answers/border-diagn-dsm.htm

Tänker inte ens gå in på vilka som stämmer in på mig men ni som känner mig lär känna igen mig i vissa av dom ovanstående.

Jag kommer få gå i terapi, vilket känns skitbra. Jag kommer få lära mig och hantera mina "symptom" och tillslut bli av med problematiken och bli som alla andra :P

Det som skrämmer mig är att jag aldrig hade en aning om att det kunde finnas en anledning, livrädd för att bli stämplad som galen.

Men iaf, jag fyller 27 med kroppen och sinnet fullt av hopp. Önskan om ett lugn och förhoppningarna om att allt kommer bli bra. Det går att ordna, det är inte bestående.

Jag och mina barn är ett. Vi har varandra och tillsammans klarar vi allt.

Och min födelsedagspresent till mig själv är att sluta med dom där jävla red bullen och en tatuering!