Att vakna och känna en sån längtan efter en speciell person att orden inte riktigt räcker till borde vara underbart.

För två månader hade jag skickat iväg ett sms och förklarat precis vad jag kände.

Nu vet jag att det inte är äkta, att min hjärna bara spelar mig ett spratt. Den här känslan kommer vara borta innan denna helgen är över, det är jag till 99% säker på.

Men jag får väl tills den försvinner njuta av känslan, det är bara så tråkigt att behöva göra det själv.